Jag och min syster skickar varje år, alltså vartannat år var, en kalender till varandra. Det är en liten ”byrå” tillverkad av (tomma) tändsticksaskar. I lådorna ligger allt möjligt, från till exempel ett litet klistermärke till någonting riktigt fint och värdefullt. Vi öppnar en låda om dagen från första december till och med julafton, precis som man ska göra med en adventskalender.
Det är en trevlig tradition vi har skapat. Nu har vi skickat kalendern fram och tillbaka mellan oss i åtminstone 20 års tid. Och det är fortfarande lika roligt, både att få kalendern och att göra den.
Som vi sjöng på scoutläger när jag var barn:
Ja, vi har vårat glada barnasinne kvar!
Säg, har ni erat glada barnasinne kvar?
(Om du tror att jag hittade på sången själv kan du kolla här: Barnasinnet)
(Ja, jag erkänner! Det händer då och då, eller ganska ofta, faktiskt, att vi skickar med några lite större paket, som inte fick plats i lådorna. Det är svårare än man kan tro att hitta 24 lagom små prylar.)
Alldeles bortsett från att det är roligt och spännande att se vad som ligger i varje låda är det också en påminnelse om att jag har en syster som fortfarande tycker om mig, och vice versa. Och det är ju aldrig fel. 🙂
I morgon är det den första december. I år är det min tur att öppna lådorna!
Vilken fin tradition