Jag har en envis vårta under min ena fot. Jag har behandlat den väldigt länge nu, minst tre år, kanske så mycket som fyra. Igår tror jag att jag fick bort den på riktigt. Men säker kan jag inte vara förrän fotsulan har läkt, det följde med en del hud i samma veva.
De flesta fotvårtor är nog lättare att få bort än just den som jag har besvärats av så länge. För jag har alltså behandlat den enligt alla konstens regler. Till att börja med minskade den i storlek ganska snabbt, men sen hände inte så mycket med den. Förrän – förhoppningsvis – igår. Fotvårtor, och andra vårtor, har nämligen mycket djupa rötter.
Varför berättar jag om min fotvårta? Den kan väl knappast intressera någon mer än mig själv.
Jo, det gör jag därför att en fotvårta är en mycket bra liknelse för att beskriva vad synd är, eller rättare sagt hur synd är.
Synd är ett ord som jag tror att många av oss har svårt att associera till, nu för tiden. Antingen har vi lärt oss att det är ett hårt och dömande ord, att synd är någonting fruktansvärt hemskt som alla andra ser att man gör, och som man (därför) ska känna ångest och skam över. Eller också tänker vi att synd är ett ord som inte längre är viktigt, att nu för tiden handlar det inte om synd utan om att leva ett så bra liv som möjligt. Det finns antagligen en massa andra sätt att tänka om synd, men det räcker med de här två, för mitt syfte. (Den som är intresserad kan läsa mer om vad synd är, till exempel på de här sidorna: Synd enligt Wikipedia. Synd enligt Allt om Bibeln. Jag vet inte om jag riktigt håller med någon av de beskrivningarna helt och fullt, det finns säkert också andra sätt att förklara vad synd är.)
Igår när jag (tror att jag) fick ut min urgamla fotvårta tänkte jag på att synden är rätt lik en fotvårta. Det där man gör som man vet att man inte borde göra men ändå gör, kan vara oerhört svårt att sluta göra. Man kämpar med det, mer eller mindre aktivt (ja, jag erkänner – jag har inte behandlat min fotvårta lika ihärdigt som jag borde ha gjort, vissa veckor har jag glömt eller inte orkat). Till att börja med, när man just har kommit på att man vill sluta, verkar det som om man skulle lyckas. Man gör det lite mindre ofta än tidigare. Men så blir man trött på att kämpa, eller också glömmer man bort att man skulle sluta, eller tänker inte längre på att man gör det, och så blir beteendet kvar. Men om man ihärdigt fortsätter att kämpa, om man är tillräckligt motiverad, då blir man till slut av med sitt felaktiga beteende. Särskilt om man tar hjälp med det. För vårtor gäller vårtbehandlingsmedel och att man håller foten, helst båda fötterna, rena och torra. För synd gäller att man delar sin börda med någon/några som förstår och kan vara ett stöd, och att man ber Gud om hjälp.
Vad som är synd i mitt och i ditt liv är det oftast bara jag/du och Gud som vet. För mig kan det vara en sak som jag behöver bli fri från, för dig en helt annan. Det som är synd för mig kan vara helt OK för dig, beroende på omständigheterna. Bibeln säger till och med att allt man gör fastän man vet att man inte borde göra det, är synd (Rom 14:23 – läs mycket gärna också vad som står före och efter den versen!!!)
Med denna långa text vill jag säga att det inte är så lätt att förklara vad synd innebär, och att det inte alltid är så lätt att veta vad som är synd, särskilt när det gäller någon annan än man själv. Och att det kan vara mycket svårt att ändra sitt beteende, men att det går, särskilt om man tar hjälp av andra.
Det finns alltid hopp om befrielse, både från vårtor och från synd! 🙂