Filmen om Florence Foster Jenkins väcker många tankar. Vem var hon? Hur uppfattade hon sig själv? I filmen framställs hon som totalt okunnig om allmänhetens uppfattning om hennes sångförmåga. Hur känns det att leva sitt liv i en illusion, och sedan plötsligt bli medveten om att drömmen inte var sann?
Det skrivs om henne att hon ”blivit känd för sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga”. En av hennes kritiker skriver att hon ”couldn’t carry a tune in a bucket” och fortsätter: ”Utterly tone-deaf, she wandered all over the scale, occasionally singing the right note by sheer accident.”
När jag lyssnar på inspelningar av Florence Foster Jenkins kan jag inte hålla med hennes kritiker. Jo, hon var helt klart inte någon skönsångare. Men hon var inte tondöv, och hon sjunger bra mycket bättre än jag tror att jag själv (kanske du också?) skulle kunna göra. Här kan du lyssna på henne när hon sjunger Nattens drottnings aria (Mozart), Skrattkupletten (Strauss), Like a bird (Moon). Pröva själv! De flesta av oss når inte upp till hennes standard, hur bristfällig den än må vara.
Till eftertanke – hur snabb är jag (du) att döma någon som jag (du) tycker inte håller måttet eller är tillräckligt ”duktig”? Skulle jag (du) kunna göra det bättre själv?