… skriver Paulus i Romarbrevet (Rom 12:2). Vad kan det betyda, för oss i vår tid?
Jag bor i en stadsdel som det skrivs om i tidningarna då och då, och inte i positiva ordalag. Segregation, arbetslöshet, oroligheter, brottslighet och annat som man helst inte vill höra talas om, är vardagsmat här. Just min gård är ganska lugn, så ibland kan jag glömma bort hur det ser ut på gårdarna intill. Ibland vill jag inte veta, vill bara leva i en okunnighetens bubbla.
Att ”anpassa mig efter världen” skulle kunna innebära minst två olika sätt att hantera just den här speciella situationen.
Jag skulle kunna göra som de flesta som inte själva bor här, och stänga ögon och öron för det som händer, helt enkelt låtsas att det inte finns. Finns det inte behöver det inte påverka mitt liv.
Eller också skulle jag kunna göra gemensam sak med dem som vantrivs så mycket med sina liv att de inte orkar bry sig om andra, och strunta i lagar och regler när det inte passar mig att följa dem. Varför ska jag ta hänsyn när ingen annan gör det?
Om jag i stället väljer att inte anpassa mig, då kanske jag måste välja att se och höra och ta in det som händer, utan att bli avtrubbad av det. Då måste jag kanske också välja att inte följa minsta motståndets lag, och att inte låta min egen bekvämlighet styra.
Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, fortsätter Paulus. Kanske det är där, i mina tankar, det måste börja?
Gud, förnya mina tankar!