Ibland säger man att man har gjort så gott man har kunnat, fastän man egentligen inte har försökt särskilt mycket. Det är skämmigt att behöva säga att man inte har gjort det man vet att man borde ha gjort.
Men som kristen behöver jag (du) aldrig skämmas, och jag (du) behöver aldrig dölja mina (dina) misstag eller mitt (ditt) slarv. Jag (du) behöver bara medge att jag (du) har gjort fel, lämna över det till Kristus, och be honom om hjälp att göra det bättre nästa gång.
Ganska enkelt. Eller ganska svårt. Eller snarare både enkelt och svårt.
Läs hela betraktelsen här, om du vill: Elfte söndagen efter Trefaldighet 2016