Klätterväxten sa till spaljén: Jag behöver dig inte!
Spaljén svarade: Det gör ingenting, för jag behöver inte dig heller.
Och så gick de skilda vägar.
Spaljén stod så stolt invid husväggen. Jag är vacker, sa den. Se, så rak och fin jag är! Se hur stiligt mitt rutmönster är! Inte behöver jag någon klätterväxt, inte!
Klätterväxten kröp iväg över marken. Nu kan jag hitta nya vägar, sa den. Jag banar väg för någonting annat än det invanda och upprutade. Jag kan följa mina impulser, och ta av åt precis vilket håll jag vill!
Men efter ett tag märkte spaljén att den frös. Utan klätterväxt var den utsatt för väder och vind som den inte hade varit tidigare. Den kände sig också ganska ensam, där den stod. Och när inte klätterväxten slingrade sig över den var den väldigt stel och orörlig.
Klätterväxten tyckte allt att det var ganska arbetsamt att bana nya vägar hela tiden. Den syntes inte heller lika bra när den slingrade sig längs marken. Och så slutade den blomma när den låg ner. Ganska ensamt var det också.
Till slut började de längta efter varandra, spaljén och klätterväxten. Och en dag sökte de upp varandra. Jag behöver dig! sa de till varandra, samtidigt. Och klätterväxten slingrade sig upp på spaljén igen.
Nu var inte spaljén lika utsatt för väder och vind, när den hade klätterväxten som skydd. Klätterväxten gav liv och rörelse åt spaljéns stadiga ram. Och klätterväxten kunde växa högt upp från marken. Den började blomma igen, och nu syntes den på långt håll.
Både spaljén och klätterväxten hade det bättre när de var tillsammans.