Jag frågade en vän hur han märker att Gud är med i hans dagliga liv, och trodde att han skulle svara ”för att jag känner det”, eller så. Men det gjorde han inte.
– Det vet jag bara, svarade han.
– Men hur vet du det, frågade jag.
– Jag litar på det som står i Bibeln, svarade han.
– Ja, men hur märker du det, själv, frågade jag, besvärlig som jag är.
Efter en stunds resonerade omkring skillnaden mellan att veta och att märka kom han fram till att han märker att Gud är med i hans dagliga liv när han förändras till det bättre.
Det svaret gjorde mig glad. Visst kan det vara bra att känna och uppleva att Gud är nära, och visst är det bra när man litar på och är trygg med Gud för att man har en inre övertygelse om att han finns och är nära. Men om Gud är nära, om jag (du) låter Gud vara nära i mitt (ditt) liv, då borde det rimligtvis märkas även på annat sätt än genom känslor.
Man blir som man umgås, heter det ju. Och om man umgås med Gud, som är full av goda egenskaper, då borde det på något vis smitta av sig, så att man blir en bättre människa. I alla fall lite.
Om man läser om Gud, och pratar med andra som umgås med Gud, då får man kanske en större förståelse, mer kunskap. Och det kan leda till att man vill bli mer lik Gud, och anstränger sig för att bli det. Men om Gud får vara i mig (dig), om jag (du) låter Gud påverka mig (dig) med sin närvaro, då borde jag (du) bli mer och mer lik Gud.
Kanske värt att testa?