Just nu regnar det, här där jag är. Det inte bara regnar, det ösregnar. Och åskar.
Jag kommer återigen att tänka på berättelsen om Noa och översvämningen, den som enligt Bibeln omfattade hela jorden (1 Mos 6:5-9:19). Ibland känns det som om regnet aldrig kommer att sluta. Man hör ju också om att världshavens nivåer håller på att stiga. Kanske kommer inte bara Maldiverna och de andra örikena, utan vi allihop att drunkna?
Nej, så blir det förstås inte. Men ändå känns det trösterikt att läsa vad Gud sa till Noa efter floden:
”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.”
(1 Mos 9:9-11)
Man behöver bara följa med i nyheterna för att inse att vi helt säkert skulle gå under, på det ena eller det andra sättet, om vi människor vore utlämnade åt oss själva. Men som väl är, är vi inte det.