I det som kallas Bergspredikan, i Bibeln, står det att Jesus säger så här:
”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)
Betyder det att man måste förlåta allting? Är man förlorad om man inte kan förlåta? Och vad innebär det att förlåta?
Så här tänker jag.
För att må bra behöver man bli färdig med det som har varit och som inte var bra i ens liv. Att släpa omkring på gamla sår gör ont, och tar energi. Om man kan förlåta blir livet lättare.
Men, och det här tycker jag är viktigt, att förlåta betyder inte att ”släta över”, eller att säga att det ”inte var så farligt”, det som hände. Att förlåta innebär att man gör ett aktivt val. Det som hände mig var fel. Det borde inte ha fått hända. Man jag väljer att släppa det, och gå vidare.
Men förlåtelse är mer komplicerat än så, eftersom det oftast finns en relation till någon eller några andra människor med i bilden. Hur ska man hantera det?
Fortsättning följer.