Jag tycker om att tänka på Gud som den fasta punkten i min tillvaro. Vad som än händer, med mig och med min omgivning och med världen, så är Gud likadan som han alltid har varit. Jag kan alltid lita på honom, han byter inte åsikter eller ändrar sin syn på mig. I Psaltaren står det så här:
”Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:26)
En klippa är någonting som står fast, opåverkat av tidens tand och årens gång. I alla fall är det så i Bibelns bildspråk. Den här versen låter ännu mer poetisk i 1917 års översättning, tycker jag:
”Om än min kropp och min själ försmäkta,
så är dock Gud mitt hjärtas klippa
och min del evinnerligen.”
Om jag är rik eller fattig, frisk eller sjuk, stark eller svag, glad eller ledsen, så är Gud själva grunden för min existens.
Mitt hjärtas klippa.