Käre Isak!
När jag skriver det här är jag gammal och trött. Det är en sak jag vill berätta för dig innan jag dör, och nu känner jag att jag inte kommer att leva länge till.
Minns du den gången vi gick ut i öknen vid Moria berg för att offra? Först band jag dig och lade dig på altaret, innan jag sedan befriade dig och i stället dödade ett lamm och offrade det. Du måste ha undrat varför jag gjorde så, fastän du aldrig frågade. Nu vill jag förklara för dig.
Som du vet fick jag och Sara dig när vi redan hade blivit så gamla att vi inte längre hoppades på att få några barn. Men Gud gav oss dig, och sade samtidigt till oss att du var speciellt utvald att bli en stor man med många barn som skulle bli början till ett helt folk. Vi blev väldigt glada när vi fick dig. Du blev vår stora glädje på vår ålderdom, och vi var rädda om dig.
En dag talade Gud till mig och sa att jag skulle ta med dig ut i öknen och offra dig till honom. Jag blev väldigt förskräckt och ledsen eftersom jag älskade dig så mycket. Samtidigt visste jag att Gud älskade mig och hade en mening med sin befallning. Han skulle inte låta mig göra något som han inte kunde reparera på något sätt. Jag hade en dunkel uppfattning om att du ändå inte skulle dö.
Men det var inte lätt att lyda. Även om du på något sätt skulle bli räddad kändes det svårt att förbereda offret. Jag kunde inte heller tala om för dig vad jag skulle göra, utan måste låtsas att vi skulle offra något djur vi hittade på platsen. Jag var tvungen att verka oberörd, när jag egentligen grät i hjärtat.
När vi kom fram försökte jag låta bli att tänka helt och hållet. Jag rörde mig mekaniskt och undvek att se på dig. Så lyfte jag kniven, men i det avgörande ögonblicket – jag hade i själva verket redan påbörjat rörelsen – hejdades min hand i luften.
Allt är mycket suddigt i mitt minne, men jag vet att jag blev så lättad att jag höll på att falla ihop på marken. Jag var tvungen att ta stöd mot altaret. Gud talade till mig igen, och sa att jag inte skulle göra dig något ont, utan i stället vända mig om och gå bort till en buske i närheten. Där hittade jag ett lamm som jag dödade och offrade i stället för dig.
Från den stunden älskade jag både dig och Gud på ett nytt sätt. Jag uppskattade dig mycket mer än jag hade gjort tidigare. Det var som om du verkligen hade varit död, och kommit tillbaka till mig igen. Jag kände också att Gud verkligen är mäktig och att han inte vill oss något ont. Men jag kan inte säga att jag förstod vad han hade menat. Kanske ville han pröva mig.
Jag har inte kunnat prata med dig om den här händelsen, eftersom jag inte ens så här långt efteråt kan tänka på den utan att mina ögon fylls med tårar och jag får svårt att tala. Det är bättre att du får en sansad redogörelse på det här viset än att jag försöker stamma fram något osammanhängande som kanske bara gör dig förvirrad och får dig att tro att din gamle far har blivit tokig. För tokig är jag inte, även om jag är mycket gammal.
Min son, jag vill att du ska förstå att du alltid kan lita på Gud, även om han gör saker som vi människor inte kan förstå. Han älskar oss, och vill vårt bästa. Därför kan vi älska honom, och alltid göra som han säger.
Du är min ende son med Sara. Jag älskar dig högre än något av mina andra barn. Allt jag lämnar efter mig ska bli ditt. Men sörj mig inte! Jag är nu så gammal att jag inte behöver leva längre. Mitt liv har varit gott, men nu vill jag bara vila. Var inte ledsen för min skull, för Gud har varit med mig, och han kommer också att vara med dig.
Kärleksfulla hälsningar
Din far Abraham
(1 Mos 22:1-19)