”Jag undrar”, sa Gud för sig själv, ”om Abraham verkligen är pålitlig. Jag tror att jag ska pröva honom.”
– Abraham!
– Här är jag!
– Ta din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå med honom till Moria land, och offra honom som ett brännoffer till mig, på det berg jag ska vis dig där.
– Ja, Herre, det ska jag göra.
”Se där,” tänkte Gud, ”hur villig han är att lyda mig! Men är hans tro stark nog att klara hela provet?”
– Far!
– Ja, Isak.
– Vi har ved till elden, men inget djur. Vad ska vi offra?
– Gud kommer att visa oss vad han vill att vi ska offra, bara vi kommer fram.
”Väl talat, Abraham,” tänkte Gud. ”Jag förstår allt att det inte är lätt för dig att offra ditt barn. Du har ju fått honom som en tröst på din ålderdom, och jag har lovat dig att just Isak ska bli stamfader åt ett stort folk. Men var inte orolig! Jag ska inte pröva dig för hårt.”
– Men far, vad gör du!
– Lita på mig, Isak! Det är inte farligt.
– Abraham! Abraham!
– Här är jag!
– Lägg ifrån dig kniven, och gör inte Isak något ont! Nu vet jag att du älskar mig och litar på mitt ord, när du inte ens drar dig för att ge mig din sons liv. Vänd dig om så ser du ett lamm som har fastnat i en buske. Ta det och offra det till mig i stället för honom!
”Han bestod provet!” tänkte Gud. ”Om jag inte hade hindrat honom skulle han ha dödat pojken. Käre Abraham, du gör mig riktigt rörd.
– Hör mig, Abraham! Jag är Herren, och jag lovar dig att eftersom du har gjort det här, och inte undanhållit mig din ende son, ska jag välsigna dig och låta Isak bli stamfader åt ett stort folk, som jag har sagt dig förut. Hans barn och deras barn ska bli så många att ingen ska kunna räkna dem, precis som det är med sanden i havet och stjärnorna på himlen. De ska övervinna sina fiender. Och inte bara de utan alla jordens folk ska bli välsignade genom dig och din lydnad.
(1 Mos 22:1-19)