På en sten ”ytterst i havet” sitter Rosa. Hon har flytt hit till en enslig udde långt ut i skärgården. Nu sitter hon på sin sten och gråter.
Det var länge sen hon grät senast och det känns som om hela havet gråter med henne. Hon gråter så att hon blir blöt om fötterna. Nej, det är ju vågorna som når ända dit. Som om dom ville smeka hennes tår för att visa att dom förstår.
Det är skönt. Lagom kallt och blött för att hon ska vakna till lite och se sig omring.
Solen är på väg att sjunka ner bakom en kobbe och Rosa inser plötsligt att det snart kommer att bli för kallt att sitta i bara skjortärmarna utan skor och strumpor på en sten vid havets strand och gråta.
Men ännu vill hon inte resa på sig och gå hem. Fortfarande rinner tårarna nerför kinderna på henne och hon låter dem rinna. Nu är det en passiv, utmattad gråt. Det värsta är över.
Hon stirrar med oseende ögon rakt ut i mörkret. Vad havet är underbart. På en gång mjukt och hårt, milt men bestämt. Aldrig frågar det varför man gråter, bara gråter med och vaggar en tills man kan se och tänka igen.
Naturligtvis finns det en anledning när man gråter, det vet Rosa när hon orkar tänka efter, men just nu tycker hon att det är så skönt att bara sitta stilla och vara lessen ända in i själen…