Det går en ensam man
på en gata i en stad.
Ögonen är varma
han ser ut att vara glad.
Men runt omkring
i stadens lort
går lessenhet
och sådant
som är konstigt,
som ingen kan förstå.
Den ensamme har ingen rock,
hans bara fötter värker.
När vintern kommer blir det svårt
– man han är inte trött!
Han ser sig om
bland stadens lort
och lessenhet
och sådant
som är konstigt,
som ingen kan förstå.
I ögonen syns någonting
som inte är så vanligt,
hans öron hör nåt annat
än dina öron gör.
Runt omkring
i stan han går,
men inte ser han skiten
och inte lessenheten.
Han är konstig han,
en sådan
som ingen kan förstå.
Den mannen fryser inte,
lessen är han aldrig.
Hur kan man känna ensamhet
när man ÄR ljus och vila?