En störtvåg kastar sig mot klippan
i skummande raseri.
Kallt, svart vatten
sätter hårt mot hårt
i sin kamp mot urberget.
Havet fräser av ilska
och hamrar på.
Men berget står fast,
tiger och tar emot
allt vad havet kan ge.
Som ett monument
stiger graniten upp
ur vattnet
i passivt motstånd
mot havet
som kommer i vågor,
tar sats,
kastar sig fram,
ger allt,
och faller utmattat tillbaka
i ödmjukhet och mjukhet
inför den starkare,
klippan.
Medan vattenmassorna samlar sig
och hämtar andan
försöker vågorna blidka sin fiende
med smekningar
och sorlande vaggsång.
Så drar sig sjön tillbaka
och samlar sig
före den nya attacken
som slutgiltigt ska krossa
fastlandets sista utpost.
Ett sista väldigt frontangrepp.
I en rykande stormvåg
kastar sig havet fram,
men klippan står fast.
Den är det enda som är stilla,
omgiven av vågor
som aldrig tar rast,
alltid är på väg,
i strid mot landet,
en strid
som aldrig tar slut.
Hoppa till innehåll