Betraktelse över Ps 139:1-12
Vilken trygghet som finns i de verserna jag just läste! Gud känner oss, och han känner oss väl, kanske bättre än vi känner oss själva. Ibland kanske man vill gömma sig för Gud, när man tycker att man inte duger, eller inte räcker till. Men vi behöver aldrig vara rädda för Gud, och vi behöver aldrig gömma oss för honom! Han känner oss, och han vet, inte bara allt vad vi gör och säger, utan också allt vi tänker och känner. Men han älskar oss, och han vill oss väl. Han vet att vi inte är som han, utan bara är vanliga människor, med fel och brister, precis som alla andra människor.
För mig som är uppvuxen i skärgården kan jag särskilt knyta an till orden: ”Gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.” Om man tänker sig att man kliver omkring på klipporna vid havet, så förstår man att det kan vara ganska riskabelt. Och den som har sitt hus på en klippa i skärgården vet att stormen kan komma, och vågorna kan kasta sig mot klippan som huset står på. Men i allt detta är Gud med. Hans hand leder, och hans högra hand är trygg att hålla i.
Ibland när man tänker på hur livet har varit undrar man om Gud verkligen har varit med. Det har allt hänt både roliga och tråkiga saker i livet, och det har inte alltid känts att Gud leder våra steg. Men för mig är det så att tryggheten ligger i att Gud hela tiden är med, genom både glädje och sorg. När vi kommer till honom tar han alltid emot oss, och när vi pratar med honom lyssnar han alltid på oss.
Det är vi människor som har ansvaret för vår värld, därför ser den ut som det gör. Gud ska göra slut på det onda, när hans dag kommer. Fram till dess är han alltid nära oss, och är vårt stöd och vår trygghet, vad som än händer.