(Den här predikan höll jag två gånger, en gång i en vanlig gudstjänst och en gång i en friluftsgudstjänst, där den var lite för lång, tyckte jag. Till min förvåning funkade det att helt enkelt ta bort de avsnitt som står [inom hakparentes].)
En kvinna som hade varit sjuk i arton år blir botad av Jesus, får vi veta i dagens evangelietext. Det finns också många andra berättelser i Nya testamentet om sjuka som blir botade av honom. Men varför botade inte Jesus alla som var sjuka, bara dem han särskilt fick syn på, eller dem som specifikt bad honom om att bli botade?
I episteltexten får vi en tänkbar förklaring. Där står att skapelsen har lagts under tomhetens välde. Det ord som översätts med ”tomheten” skulle också kunna betyda frånvaron av Gud.
[Om ni minns berättelsen om skapelsen och syndafallet minns ni kanske också att de första människorna var tvungna att lämna den fantastiska tillvaro där de levde nära Gud. De valde att göra det som Gud varnade dem för att göra, och valde då samtidigt att gå sin egen väg, i stället för att följa Gud. Och då kunde de inte heller leva nära Gud, eftersom Gud är helig, och det som inte är heligt och rent brinner upp i hans närhet.]
[På grund av de första människornas val av livsväg är hela världen skild från Gud. Och eftersom det är människans ansvar att ta hand om skapelsen, och eftersom vi människor inte är så bra på att göra det, ser vi runt omkring oss resultatet av Guds frånvaro: Miljökatastrofer, växthuseffekten, svält, sjukdom, hopplöshet, orättvisor, krig, olyckor och terror, vart vi än ser. Ibland är det mer än vad man orkar ta in.]
[När Jesus botade sjuka människor ingrep han i den situation vi befinner oss i, den här tomheten som är Guds frånvaro. Eftersom Jesus var Gud skulle man kunna förvänta sig att allting han kom i närheten av skulle förintas av hans helighet. Men Jesus var också människa, och levde sitt liv precis som vi lever våra liv. Hela vitsen med att Gud blev människa och levde bland oss var att han skulle dö, på samma sätt som vi människor dör, men sedan uppstå från döden och bli levande igen, för att visa att Gud är starkare än döden, för att vi skulle förstå vem Gud verkligen är. Den helighet som vanliga människor inte kan komma i närheten av utan att förintas, brinna upp, den liksom ”doldes” bakom hans mänsklighet.]
[Det här med att Jesus är både Gud och människa är invecklat, så det ska jag inte försöka förklara här idag. Vad jag vill komma fram till är att när Jesus valde att göra människor friska, då ingrep han i den situation vi människor har levt i, ända sedan de första människorna valde att gå sin egen väg, utan Gud. Han gick händelserna i förväg. Och det gjorde han för att vi skulle förstå vem han är. Att han är Gud. Och att han älskar oss.]
I episteltexten står det också om den dag då skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen, i den tomheten som är Guds frånvaro, och bli sådan som det var tänkt från början att den skulle vara. Fri och hel.
[De senaste söndagarna har vi läst bibeltexter som talar om att vi människor inte kan göra det goda fullt ut, hur mycket vi än försöker, och att vi ofta gör sådant som vi vet är fel, fastän vi egentligen skulle vilja göra det som är rätt. Allt det här är ett resultat av att hela skapelsen är skild från Gud.]
[Jesus är den enda människan som kan göra det rätta hela tiden, som aldrig gör fel, som aldrig handlar emot sin övertygelse eller mot sin goda vilja. Han är en perfekt människa, den enda perfekta människan som finns.]
[Det var därför han kunde dra ner himlen till jorden, öppna vägen till Gud för oss människor, och göra sjuka människor friska, som vi läste i evangelietexten.]
[En dag, vi vet inte när, ska Gud att komma tillbaka till jorden, rent konkret, och göra den hel igen. Då kommer allt det som vi människor har förstört att bli återställt. Alla krig kommer att upphöra, och alla som är sjuka kommer att bli friska. Alla som har dött kommer då att bli levande igen.]
[Allt det här kan vi läsa om i Bibeln, framför allt i Uppenbarelseboken. Hur det kommer att gå till, i detalj, och när det ska hända, det kan vi inte veta. Det vet bara Gud själv. Men att det ska hända, det vet vi, om vi tror att Bibeln är en tillförlitlig källa till kunskap om Gud.]
Den dagen kommer vi att förstå det som vi nu inte fattar. Inte för att Gud skulle sätta sig ner och berätta för oss hur saker och ting ligger till. Nej, helt enkelt för att vi då på något vis kommer att se honom. Och när vi ser honom, då kommer vi också att förstå hurdan han är, och hur han har tänkt sig att vårt liv ska vara.
Men än så länge är vi inte där. Än så länge kan vi inte förstå hur Gud tänker och handlar. Än så länge klarar vi inte att leva i frid med varandra. Än så länge blir vi sjuka, och dör. Eftersom vi än så länge lever i en värld full av tomhet och Guds frånvaro.
När Jesus befriade människor som han mötte från deras sjukdomar, då gav han oss en försmak av det som ska komma en dag. Men han gjorde också någonting som var större än att bota sjuka människor, till och med större än att göra döda människor levande igen, som han ju också gjorde vid några tillfällen. För Jesus upprättade dem som var förtryckta och föraktade. Han gav dem deras människovärde tillbaka.
Den verkliga friheten sitter inte i kroppen. Verklig frihet har inte med hälsa, pengar eller andra världsliga ting att göra.
Kvinnan som blev botad av Jesus kunde plötsligt stå rak igen. Hon hade tidigare inte kunna räta på ryggen, men nu kunde hon det. När jag läser det tycker jag att det ligger en djup symbolik i just det helandet. När Gud ger oss sin förlåtelse, då befriar han oss från skam och skuld. Då kan vi stå raka, och vara glada och stolta över både oss själva och varandra, eftersom vi vet att vi är älskade och värdefulla. Då kan vi lyfta blicken, och se dem vi möter i ögonen, utan att vara rädda för dem. Utan att känna oss mindre värda än någon annan.
I Guds kärlek, och i den frihet som vi får av honom, har vi goda förutsättningar att leva i frid med varandra. Vi lever fortfarande i en värld där Gud inte får den plats som han skulle ha. Och det är fortfarande vi människor som har ansvar för skapelsen, för världen. Därför kommer det fortfarande att hända oss saker som vi av hela vårt hjärta önskade att vi skulle få slippa att uppleva.
Men om vi låter Gud bo i oss, i våra liv och i våra hjärtan, då kan vi också ta ut framtiden i förskott, genom att påminna varandra om att vi redan nu får leva i Guds närhet, och att kärleken är större än allt det onda som omger oss.