Alla dagens bibeltexter handlar om ljus.
När Mose hade varit inför Herren Gud på berget Sinai, då strålade det om hans ansikte. Det var inte han själv som strålade, ljuset kom från Gud, och det var närheten till Gud som gjorde att det kom som en strålglans från Moses ansikte. Han märkte det inte själv, men israeliterna såg det, och blev rädda.
Det står att Mose hängde en mask, eller slöja, framför sitt ansikte. Man kunde tro att han på det viset ville dölja ljusskenet, så att israeliterna inte skulle bli rädda. Men det står faktiskt att han satte på sig slöjan när han hade pratat färdigt med dem, och att han tog av sig den när han skulle prata med dem igen.
Paulus tolkning, i dagens episteltext, det är att Mose inte ville visa att Guds ljus över hans ansikte mattades av, för att sedan bli starkare igen, nästa gång han hade varit nära Gud. Ljuset kom ju inte från Mose, utan från Gud. När Mose inte var nära Herren Gud försvann strålglansen därför sakta men säkert från hans ansikte.
Paulus går vidare i sin tolkning, och säger att slöjan symboliserar en oförmåga hos israeliterna att förstå budskapet om frälsning, som ligger gömt i det gamla förbundets skrifter, alltså i det som vi kallar Gamla testamentet. Det är bara när Gamla testamentet förstås utifrån evangeliet om Jesus Kristus, som det går att förstå budskapet.
Och det är här dagens evangelietext kommer in.
Tre av lärjungarna får följa med Jesus upp på ett högt berg. Han brukade gå undan från allt folket då och då, för att be, och ibland fick lärjungarna vara med honom.
Men den här gången hände någonting annorlunda. Jesus förvandlades inför deras ögon. Hans kläder blev otroligt vita, så vita att det riktigt lyste om dem. ”Så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder”, skriver evangelisten. Han försökte antagligen beskriva en vithet som han aldrig hade sett förut.
I detta vita sken såg lärjungarna två andra personer stå och prata med Jesus. Det var Mose och Elia.
Man kan undra hur de visste att det var just Mose och Elia de såg, när ljuset från Jesus kläder var så starkt. Båda två var historiska personer. Mose var den som ledde israeliterna när Gud befriade dem ur slaveriet i Egypten, och det hände mer än tusen år före Jesu födelse. Elia var en av de första profeterna i den judiska histioren, och han levde åtskilliga hundra år före lärjungarna.
Och där har vi kanske förklaringen till att evangelisten skriver att det var just Mose och Elia som stod i det starka ljusskenet och samtalade med Jesus. Genom Mose fick Israels folk Lagen av Gud, Lagen, som berättade vem Gud är och hur hans utvalda folk skulle leva för att fortsätta att vara Guds utvalda folk.
Eftersom de inte följde Lagen sände Gud profeter, för att visa dem till rätta, och för att förmå dem att återvända till sin Gud. Och Elia var alltså en av de första profeterna som Gud sände.
Men det hjälpte inte heller. Israels folk hade Lagen, och de blev tillrättavisade av profeterna, men de fortsatte att göra som de själva ville. Då sände Gud sin egen son, för att han genom sin död på korset skulle göra det möjligt för dem som hade gått vilse att hitta hem igen.
När Petrus, Jakob och Johannes fick se Mose och Elia stå och samtala med Jesus sammanfattades därför hela processen. Lagen – profeterna – Jesus. Vare sig de verkligen redan då visste att det var Mose och Elia de såg eller inte visste det, så blev deras vittnesbörd om händelsen en förstärkning av allt det andra som lärjungarna sedan berättade om Jesus. Han var verkligen Israels räddare, och hela världens frälsare.
Och det här skulle jag egentligen vilja prata mer om. Hur kunde Guds son, genom att dö på ett kors, öppna vägen till Gud för oss människor? Men det får jag ta en annan gång. För nu ska jag prata om det starka ljusskenet som lärjungarna såg.
När Mose var nära Gud lyste det om hans ansikte. Han blev som en spegel, där Guds härlighet blev synlig för dem som inte själva hade varit nära honom.
Var det på samma sätt med Jesus, att han återspeglade Guds härlighet, eftersom han levde nära Gud? I så fall borde lärjungarna ha sett samma sak hända förut, när Jesus hade bett till Gud. Den här gången pratade han ju dessutom med Mose och Elia, inte med Gud själv.
Var det kanske i stället så att ljusskenet faktiskt kom från Jesus, inte från hans Fader i himlen? Så skulle det kunna vara, om Jesus faktiskt är Gud. Men varför strålade han inte av samma härlighets ljus hela tiden?
Kan det ha varit så att Jesus liksom dolde sin härlighet medan han levde som människa? Det verkar väl logiskt, kan man tycka. För att vara trovärdig som människa måste han ju se ut som alla andra människor, och inte se ut som Gud.
Den som har läst böckerna om Harry Potter, eller sett filmerna, vet att Harry har en osynlighetsmantel. När han sveper manteln omkring sig, då kan ingen se honom, även om de står alldeles inpå honom. Han kan ta på och av sig manteln när som helst, precis som han själv vill. Men den stannar inte kvar runt omkring honom om han inte håller fast den. Blir det minsta glipa syns han genom den, även om resten av honom är osynlig.
Var det så Jesus gjorde? Höll han en se-ut-som-en-människa-mantel omkring sig hela tiden, och dolde sin gudomlighet under den, med viljekraft?
Nu vill jag läsa ett par verser från Filipperbrevets andra kapitel. Där står det så här, om Jesus: ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” (Fil 2:6-7)
Han avstod från allt, står det. För att kunna göra det han behövde göra, och öppna vägen till Gud för oss människor, måste han lämna allt bakom sig, och bli en verklig människa, som en av oss. Han blev verkligen människa.
Om han bara hade låtsats vara människa, om han bara hade förändrat sitt utseende, så att han såg ut som en av oss, och hållit kvar den illusionen med viljekraft, då hade det inte funkat. Han var tvungen att verkligen VARA en människa, precis som vi.
Vi läser i evangelierna att Jesus bad till Gud, ibland långa stunder, till och med hela nätter. Jag tror inte att han gjorde det bara för att han tyckte att det kändes bra att vara nära sin Fader. Jag tror att han behövde de där bönestunderna för att veta hur han skulle utföra sitt uppdrag på jorden, eftersom han hade avstått från att använda sig av sin gudomlighet, när han blev människa.
Nu är jag ute på hal is. Om Jesus avstod från sin gudomlighet, då VAR han väl bara människa när han levde som människa, inte både Gud och människa?
Jag ska inte ge mig in i den diskussionen just nu, den är lång och invecklad. Låt mig bara säga att det är min övertygelse att Jesus fortfarande HADE sin gudomlighet när han levde på jorden, men att han valde att inte använda den. Helt och hållet Gud. Helt och hållet människa. Det är vår tro, hur svårt det än kan vara att förstå den saken.
För att återvända till lärjungarnas upplevelse på förklaringsberget, så tror jag att Jesus i den stunden fick visa sin gudomlighet, för att lärjungarna skulle förstå vem han var.
På det viset knyts frälsningshistorien ihop. Det är inte så att Gud har gjort flera olika försök att rädda mänskligheten, och att det ena efter det andra av dessa försök har misslyckats. Gud har haft EN plan för mänskligheten, från första början, och allt han gör följer den planen. Dagens bibeltexter berättar om tre delar av Guds plan: Lagen, profeterna och Jesus, frälsaren. Guds plan fullbordas, som det står skrivet, när Jesus kommer tillbaka och Gud upprättar sitt rike. Och även det är en lång historia som jag får berätta mer om en annan gång.
Tillbaka till Mose. När hans ansikte återspeglade Guds härlighets ljussken var det en process. Ju längre han var nära Gud, desto starkare blev skenet. I alla fall kan man anta att det fungerade på det viset, eftersom skenet mattades av succesivt. Mose var inte Gud, han hade bara blivit påverkad av att vara nära Gud.
Men i texten om Jesus står det att ljusskenet både kom och försvann plötsligt, i ett enda ögonblick. På – av. Det var ingen spegelbild av Guds härlighet, som behövde växa till sig, och som försvann lite i taget. Härligheten var hans egen, och synen på berget gjorde att lärjungarna, i alla fall längre fram, när de tänkte tillbaka, förstod att Jesus är Gud själv.
Om du inte kommer ihåg någonting annat av det jag har sagt i min predikan hoppas jag att du kommer ihåg detta. Jesus Kristus är Gud själv. Det är därför han, och bara han, kan rädda oss människor.
(2 Mos 34:27-35, 2 Kor 3:9-18, Mark 9:1-13)
Fler predikningar finns på den här sidan.