I dagens evangelietext får vi möta en Jesus som talar hårda ord. ”Tro inte att ni ska få komma in i Guds rike”, säger han. ”De utstötta och de föraktade, som till exempel tiggare, hemlösa och asylsökande, ska komma före er in i Guds rike.”
Vem är det han talar till? Ska vi känna oss träffade? Är det oss han menar?
Av sammanhanget förstår man att Jesus talar till översteprästerna och folkets äldste. De stör sig på att Jesus, som inte är vare sig präst eller en betrodd ledare för det judiska folket, tar sig friheten att undervisa om Guds rike. Och så frågar de vad han har för rättighet att göra det.
I stället för att svara på deras fråga ställer Jesus en motfråga. ”Hur är det med det dop som Johannes döparen praktiserade”, frågar han. ”Kom det från Gud, eller var det ett mänskligt påhitt?”
Frågan gör dem helt ställda. Vad ska de svara? Om de säger att det var Guds dop, som de förstår att Jesus vill att de ska svara, då skulle Jesus bara fråga dem varför de då inte trodde på Johannes. Men om de säger att det var ett mänskligt påhitt, som de nog egentligen tycker, då skulle folkmassan som stod där och lyssnade bli upprörda och arga, och det vill de inte riskera. Så de tar den enkla utvägen, och svarar att de inte vet. Och Jesus säger då att i så fall svarar han inte heller på deras fråga.
Sedan berättar han liknelsen om de två sönerna.
Så det är nog så att Jesus i första hand talar till de religiösa och betrodda ledarna i folket. Men samtidigt talar han också till oss.
Den ena av de två sönerna säger först att han inte tänker göra det hans far ber honom att göra. Men sen gör han det i alla fall.
Den andra sonen säger att han ska göra det. Men han gör det inte.
Bara en av dem svarar ärligt. Och jag tror att pappan uppskattar hans ärlighet. För ärlighet kan räcka rätt långt. Att sonen sedan ändrar sig, och går iväg och jobbar, tror jag förstås att pappan uppskattar ännu mer.
Det är nog lätt hänt att vi säger att vi ska göra det ena eller det andra, men så blir det inte av. Eller också vet vi redan från början att vi inte tänker göra det, men säger ändå att vi ska. Vi tar den enklaste vägen, kanske för att slippa möta den andra personens besvikelse eller missnöje.
För sanningen kan ha sitt pris. Och vi kanske inte alltid är beredda att betala det priset. Och så ljuger vi i stället.
Oj, det smakade inte bra i munnen. Jag vill helst inte säga att jag ljuger, bara att jag undviker att säga som det är, eller att jag inte är riktigt ärlig jämt. Men det är ju faktiskt att ljuga.
Kanske är det så att jag ljuger för mig själv också. Att jag tror att jag talar sanning, och att jag verkligen ska göra det jag som blir ombedd att göra. Men så, i slutänden, råkar det bara bli så att det inte blir av.
Om det är så att vi vid något tillfälle inte talar sanning, då finns det ett sätt att göra det bra igen. Vi kan gå till den vi har ljugit för, och bekänna, och be om förlåtelse. Kanske blir vi då också förlåtna. Men om vi inte blir det, då har vi ändå gjort vad vi har kunnat. Resten är upp till vår motpart, den vi har ljugit för.
Har vi ljugit för oss själva behöver vi också be om förlåtelse. Ibland är det svårt att förlåta sig själv. Då kan man behöva hjälp med det.
Har vi ljugit för Gud, då vet han det redan. Han vet vad vi sa som inte var sant. Han vet varför vi sa det. Och han förstår. Det är inte i första hand för hans skull vi behöver be honom om förlåtelse, utan för vår egen skull. För det är bara när vi har gjort upp med våra felsteg, våra brott, vår egoism, som vi kan bli fria igen. Det blir vi när vi vågar tala sanning, med Gud, med oss själva och med varandra.
Människor vill inte alltid förlåta.
Det kan vara svårt att förlåta sig själv.
Men Gud förlåter alltid, så fort vi ber honom om det. Då ser han på oss med oändlig värme och kärlek, och säger: Välkommen tillbaka! Välkommen hem, mitt älskade barn! Jag har längtat efter dig.