Min själ känns så lätt.
Som en såpbubbla.
Minsta vindpust
så blåser den bort.
Min själ känns så lätt,
så skir,
så tunn.
Bara ett svagt ”plopp”
så är den borta.
Min själ känns så lätt,
jag kan inte hålla kvar den…
Så skrev jag för några år sedan, när jag skulle läggas in på sjukhus för en operation. Jag blev påmind om den dikten när jag läste den gångna söndagens psaltartext, som vi nyss hörde:
”Människors barn
är bara en vindpust,
I vågskålen är de för lätta,
tillsammans väger de mindre än luft.
Hos Gud finns makten,
och hos dig, Herre, finns nåd.
Du ska löna var och en
efter hans gärningar.”
(Ps 62:10, 12-13, men i Svenska Folkbibeln 2014)
När man läser den här texten skulle man kunna tro att människan inte har något värde alls i Guds ögon. Visserligen finns det nåd hos Gud, men han ska ändå löna var och en efter hans gärningar. Och även om flera människor kliver upp i vågskålen samtidigt ger vågen inget utslag alls. Vi väger mindre än luft i Guds ögon.
Men söndagens tema var Frälsningen, och episteltexten ger oss en tänkbar nyckel till förståelsen av psaltartexten:
”Liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet lett till ett frikännande, till liv för alla människor.
Där synden blev större, där överflödade nåden så mycket mer.”
(Rom 5:18, 20, men i Svenska Folkbibeln 2014)
Det handlar alltså inte om människans värde som människa. Det handlar om värdet och tyngden av vår egen rättfärdighet.
Försöker vi hävda inför Gud att vi minsann har gjort så mycket bra i vårt liv, och lägger vi upp det ena efter det andra på vågen för att bevisa vår sak, då blir vågskålen bara lättare och lättare för varje sak vi lägger dit.
Ända tills vi medger att vi har misslyckats, att vår själviskhet och vårt högmod är så mycket större än allt det som vi tycker att vi har lyckats så bra med. Ända tills vi ber Gud om nåd. Då börjar vågskålen röra sig så smått neråt.
Och när vi erkänner att vi behöver Jesus Kristus och vad han har gjort för oss när han dog på korset för våra synders skull, då börjar det bli mer tyngd i vågskålen.
När sedan Jesus kliver upp och lägger sig själv där, då ger vågen utslag på allvar, och vi får ett verkligt rättfärdighetsvärde i Guds ögon.
Låt oss därför lita på vad Jesus har gjort för oss, och vända oss till Gud utan rädsla eller förbehåll, och be och bekänna.