Idag är det första advent. Äntligen får vi tända våra adventsstjärnor, och det första ljuset i våra adventsljusstakar!
Ordet advent kommer från det latinska uttrycket ”adventus Domini”, som betyder Herrens ankomst. I dagens gammaltestamentliga bibeltext läser vi profetian om den rättfärdige konungen som ska förkunna fred för folken och härska över hela jorden. I evangelietexten berättas om när Jesus red in i Jerusalem på en åsna och hyllades av folkmassorna. Den här berättelsen står i alla fyra evangelierna, med en tydlig koppling till profetian i Sakarja. Det är Jesus som är den rättfärdige konungen.
De som såg Jesus komma ridande, och som ropade Hosianna och hurrade för honom, de trodde att han skulle bli kung där och då, och att han skulle befria det judiska folket från romarna, som hade ockuperat landet och som bestämde över dem. Men vi vet ju att det inte blev så. Jesus blev inte kung på det sätt som folket förväntade sig. Han blev korsfäst, och han dog där på korset.De allra flesta förstod nog inte att han uppstod igen, och de tänkte då att han inte kunde vara den kung som profetiorna talade om, och som de väntade på, den som skulle befria Guds folk.
Man brukar säga att advent handlar om att Jesus kommer tre gånger:
– han kom till jorden och blev människa. Det är den första gången.
– han kommer till oss här och nu. Det är den andra gången.
– och han ska komma tillbaka vid en för oss okänd tidpunkt i framtiden. Det är den tredje gången.
Det är kanske lättast att ta till sig den första ankomsten, eftersom vi påminns om den varje år, då vi firar advent och jul. Den tredje ankomsten läser vi om i Bibeln, bland annat i Uppenbarelseboken. Det som står där är inte så lätt att förstå, men i stort sett går det ut på att Gud ska göra slut på ondskan i världen. ”Krigets vapen skall förintas” står det i Sakarjatexten vi har läst idag. Den första och den tredje ankomsten är alltså placerade vid speciella tidpunkter i historien, då Jesus är och kommer att vara synlig för oss människor. Så står det i Bibeln. Men hur är det med den andra ankomsten?
”Se, jag står vid dörren och bultar”, står det i dagens episteltext. Den som talar, det är ”han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse”, som det står några verser före vår text. Det är Jesus, och han bultar på dörren för att få komma in och äta tillsammans med den som bor i huset. Man brukar säga att det är dörren till vårt hjärta Jesus bultar på. Att äta tillsammans med Jesus är då att ha gemenskap med honom, att känna honom och vara känd av honom. Där handlar det om att han kommer till var och en av oss, på ett personligt sätt, men inte synligt för våra mänskliga ögon. Det är den andra ankomsten. Den började när Jesus lämnade jorden efter sin uppståndelse, och den fortsätter ända till dess att han kommer tillbaka för att göra slut på alla krig och all ondska.
Men varför kommer inte Jesus tillbaka nu, och skapar fred på jorden? Ja, enligt Andra Petrusbrevet i Bibeln är det för att ”han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig”. För fred på jorden kan inte åstadkommas utan att de som vägrar att vara fredliga, de som inte omvänder sig, tas bort från jorden.
Nu ska jag inte säga så mycket mer om vad som ska hända vid den tredje ankomsten. Det kan man prata länge om, utan att förstå särskilt mycket mer. I stället ska jag prata om fred på jorden, här och nu.
För vi vill väl alla att det ska bli fred på jorden? Inte bara här i Sverige, utan i alla länder, över hela världen. Men vilka är förutsättningarna för fred? Är inte det att människor är osjälviska i sina hjärtan och handlingar, och vill alla andra väl? Inte bara sina vänner, sina släktingar, sina grannar, sina landsmän, utan alla människor.
En av dagens bibeltexter har vi inte läst här idag. Det är psalm 24 i Psaltaren. Där står bland annat så här: ”Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel? Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt.”
Även om man kan säga till sig själv att man ”så gott man kan” håller sina händer skuldlösa och sitt hjärta rent, så tror jag inte att någon enda av oss ärligt kan säga att vi lyckas med detta helt och fullt. Och även om du och jag skulle klara det, så finns det alltid dom som tänker mer på sig själva än på andra, och som menar sig ha rätt att driva igenom sin egen vilja och sin egen agenda, mot andra människors vilja, och till och med med våld. Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att hitta tydliga exempel på det:
– terrorattackerna i Paris
– skolskjutningen i Trollhättan.
Hörde ni vad jag sa alldeles nyss? Jag sa att det alltid finns ”dom” som tänker mer på sig själva än på andra. Det är bekvämt att använda det ordet. ”Dom” är alltid någon annan än jag, och ”dom” finns alltid på någon annan plats än den där jag själv befinner mig. ”Dom” är inte som jag. För det mesta tycker jag inte särskilt mycket om ”dom”.
Personligen tror jag att ordet ”dom” är en starkt bidragande orsak till att vi inte lyckas skapa fred på jorden. När vi delar upp människor i ”vi” och ”dom”, flyttar vi fokus från oss själva och vår egen omgivning, till de okända personer som är olika oss och som finns på någon helt annan plats. Eller till dem som visserligen finns här hos oss, men som är annorlunda, som inte är som vi, till exempel flyktingar eller tiggande EU-migranter.
För att det ska bli fred på jorden, på hela jorden, behöver alla människor vilja varandra väl. Vi behöver bry oss om och ta hänsyn till varandra. Inte bara till våra närmaste, utan också till alla ”dom” som inte är så nära oss, eller som vi inte känner.
Men alla människor vill inte varandra väl. Man behöver bara gå till sig själv. Jag behöver bara gå till mig själv för att inse, att om jag blir tillräckligt trängd, då tänker jag mer på mig själv än på andra. Och om jag kommer i en situation där jag riskerar att själv fara illa, då finns alltid risken att jag gör någonting som är till fördel för mig själv, även om jag vet att någon annan kan bli lidande av det.
Så egentligen kan vi människor aldrig åstadkomma verklig fred. Inte på egen hand. Jesus Kristus, han som kommer till oss och bultar på vårt hjärtas dörr, är den ende som kan påverka oss till att vilja leva fred fullt ut. Och den sanna freden kan inte bli verklighet förrän Jesus kommer tillbaka den tredje gången, som segerns herre, för att ta bort all ondska i världen.
Men om vi människor inte kan åstadkomma verklig fred, och om den sanna freden inte kommer att bli verklighet förrän någon gång i framtiden, vad kan vi då göra? Är det inte hopplöst att ens försöka?
Nej, det är inte hopplöst att försöka! Det är aldrig hopplöst. För även om vi inte kan göra allt, kan vi ändå göra något. Om jag och du låter Gud påverka våra hjärtan, då kommer det att påverka även dem som är runt omkring oss. Och även om vi inte kan sprida freden till alla, överallt, så kan vi sprida den till några, just här.
När jag säger att Gud kan påverka våra hjärtan, då låter det kanske lite oroväckande. Manipulerar han oss, så att vi blir förändrade personer, inte som dem vi egentligen är?
Nej, nej, det gör han inte! Det som händer när vi släpper in Jesus i våra liv, är att vi förstår att vi är älskade, att Gud älskar oss, dig och mig, precis sådana som vi är. Människans innersta behov är väl just att vara älskad, att känna sig sedd och att uppleva sig vara värdefull. När man känner sig älskad börjar man älska andra människor på ett nytt sätt. Då känner man sig generös, och vill andra väl.
Min önskan för oss, mig och dig, den här första söndagen i advent, är därför att vi ska öppna för Jesus när han kommer och bultar på vårt hjärtas dörr, att Guds kärlek får bli verklig för oss, så att vi vill leva fred, och att vi med hans hjälp ska kunna sprida freden till vår omgivning.
Jag önskar också att vi, jag och du, ska reagera, nästa gång vi använder det där ordet ”dom”, och börja tänka och säga ”vi” i stället.
(Sak 9:9-10; Upp 3:20-22; Matt 21:1-9; Ps 24:1-10)