Det var Apostladagen i söndags, och temat var: Sänd mig! Söndagens texter handlar om tre olika personer, Hesekiel, Paulus och Simon Petrus, som möter Gud på olika sätt, och får specifika uppdrag av honom. Deras möten med Gud var tydliga och påtagliga.
Det är så lätt att titta på andra, på vad andra gör och får i uppdrag att göra. Då känner man sig kanske liten och otillräcklig, eller till och med som en dålig kristen.
Men vi ska inte jämföra oss med andra. Gud jämför oss inte med varandra. Han ser var och en av oss som en unik individ, med unika egenskaper, gåvor och förmågor. Och han ger var och en av oss ett uppdrag som passar för just den enskilda personen.
Ibland händer det att man upplever ett tydligt möte med Gud, och att man upplever att Gud kallar till nånting speciellt. Men jag tror att de flesta av oss inte har såna tydliga upplevelser. Man kan möta Gud på så många olika sätt – genom händelser, i möten med andra människor, i sånt man hör eller läser. Och alla har vi ett uppdrag i Guds rike, ett uppdrag som passar just den speciella person som var och en av oss är. Jag tror att de flesta av oss aldrig riktigt vet vad vi har fått för uppdrag, eller ens märker att vi faktiskt gör det Gud kallar oss att göra.
Vi ska fira nattvard tillsammans i kväll. Innan vi gör det ska vi be vår bön om förlåtelse. Många gånger tror jag att man ber Gud om förlåtelse för saker som inte är fel. Det kan vara att man tycker att man inte har gjort så mycket för Guds rike, därför att man inte har gjort det som man ser och hör att andra gör. Om du bär på någonting som du vet är fel, då ska du förstås ge det till Gud, i din bön. Men om du inte vet att du har gjort fel, be då inte Gud om förlåtelse ”för säkerhets skull”. Be i stället Gud om hjälp att leva ditt liv på ett sånt sätt att du gör det som han vill att du gör, även om du inte vet vad det skulle vara, eller märker när du gör det.
(Hes 1:26-2:3, 8-10; 1 Tim 1:12-17; Luk 5:1-11; Ps 40:6-12)