Predikan Annandag Pingst 2011

Lasaros var död.

Han och hans systrar var nära vänner till Jesus, och han var mycket fäst vid dem. Jesus befann sig bara några mil bort, ”på andra sidan Jordan”, men fastän systrarna skickade bud till honom om att Lasaros var svårt sjuk stannade han kvar där han var i två hela dagar, i stället för att gå till dem. Och Lasarus dog.

Marta visste att Jesus kunde bota människor som var svårt sjuka. Hon förstod inte varför han inte hade botat Lasaros. Hon var antagligen mycket ledsen, kanske var hon också besviken och arg på Jesus. Men det säger hon inte rakt ut.

”Om du hade varit här hade min bror inte dött,” säger hon bara. Är det en förebråelse? Eller är det ett konstaterande? ”Jag vet att Gud ska ge dig vad du än ber honom om,” säger hon sedan. Det låter som om hon också vet att Jesus kan uppväcka en människa som redan har dött. Men när Jesus då säger att Lasaros kommer att uppstå, svarar hon att ja, hon ”vet att han ska uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen”, alltså tillsammans med alla andra som ska uppstå en gång.

Då säger Jesus det som är kärnan i det här textavsnittet, i det här hela kapitlet, och kanske i hela Bibeln: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Och så frågar han Marta: ”Tror du på detta?”

Marta svarar att hon tror att Jesus är Messias, den som skulle komma till världen. Och där slutar predikotexten.

För mig är det här en väldigt otillfredsställande dialog. Vi kan förstås inte veta att samtalet utspelade sig exakt så som det är återgivet i Johannesevangeliet. Men det är ändå mycket otillfredsställande att det står som det står. Vad är det de säger till varandra, egentligen? Och vad är det texten vill säga oss, här, idag?

Varför gick inte Jesus till Lasaros så fort han hörde att hans vän var sjuk? Varför kom han inte och botade honom, så att han slapp dö?

Till lärjungarna säger han, alldeles före vår text, att Lasaros sjukdom ”inte leder till döden utan ska visa Guds härlighet”. Men Lasaros dog ju!

Han säger också att för lärjungarna skull, för att de skulle tro, var han glad att han inte var där. Han var glad att han inte hade gått till Lasaros och gjort honom frisk. Han var alltså glad att hans nära vän hade dött!

Ska vi förstå det så, att Jesus ville att Lasaros skulle dö, för att det tjänade hans syften på nåt sätt?

De flesta av oss vet redan att han sedan väckte upp Lasaros från döden. Så slutet gott, allting gott – eller?

Men oron, och smärtan, och sorgen och saknaden som hans systrar upplevde när han var sjuk, när Jesus inte kom, och när deras bror dog, allt det försvann ju inte, trots att de sen fick tillbaka honom igen.

Man skulle kunna tänka så här: Om det bara blir bra efteråt, då spelar det ingen roll hur mycket elände vi får uppleva. Och så förnekar vi vår oro och smärta, vår sorg och vår saknad. Vi kanske tänker att det är ”kristet och bra” att bära våra motgångar och svårigheter med tapperhet, för det viktigaste är inte vad vi känner, utan vad som händer sen.

I så fall skulle man kunna tolka den här texten som att Jesus förebrår Marta för att hon sörjer och saknar sin bror. Varför är du ledsen, Marta? Jag är ju här! Är inte det mycket mer värt än att din bror är död? Är inte jag mycket mer värd än din bror?

Och i så fall, vad svarar man på det? Nog borde man väl hålla med om att Jesus är värd mycket mer för en, än vad någon människa kan vara? Och nog skulle man då känna lite dåligt samvete, lite skam, över att man ändå är ledsen, och sörjer och saknar den som är död, fastän man har Jesus?

Nej, jag tror inte att Jesus förebrådde Marta. Det passar liksom inte ihop med den bild av Jesus som jag tycker att uppfattar i Bibeln. Och det passar inte ihop med hans svar till Marta: ”Din bror kommer att uppstå.”

Marta tror att Jesus pratar om den kommande uppståndelsen på den sista dagen. Och då säger alltså Jesus att han är uppståndelsen och livet.

Marta, jag är uppståndelsen och livet.
Ja, ja, jag vet att du är Messias.

Marta, jag är uppståndelsen och livet.
Ja, ja, jag vet att alla ska uppstå en dag.

Marta, jag är uppståndelsen och livet.
Ja, ja, men vad hjälper det mig, just nu?

Marta, lyssna på mig! Jag ÄR uppståndelsen och livet. Jag är det just nu, just här, just i den här situationen. Mitt i ditt eget liv är jag uppståndelsen och livet, för dig!

Marta pratade om framtiden, men Jesus pratade om nuet.

Marta gick hem, och berättade för sin syster Maria att Jesus hade kommit. Maria gick då till Jesus, och sa exakt samma sak till honom som Marta hade gjort.

”Om du hade varit här hade min bror inte dött.”

Men Maria sa ingenting mer än detta, och medan hon sa det kastade hon sig ner vid hans fötter och grät. Och hon fick en helt annan respons från Jesus än vad Marta hade fått. Jesus frågade var Lasaros låg, och han gick dit och uppväckte honom.

Maria grät, men Marta resonerade med Jesus. Kanske var det så att hon inte tillät sig att sörja? Kanske hon var arg och förebrådde Jesus för det som hade hänt? Kanske hennes ilska blev ett hinder för hennes sorg? I så fall skulle man kunna tänka att Jesus ville hjälpa Marta att hitta sina känslor, och att det var därför han inte genast gick iväg och gjorde hennes bror levande igen. För i så fall hade Marta aldrig behövt ta itu med sin sorg och sin smärta. Och då hade den blivit kvar där, inom henne.

Jesus är uppståndelsen och livet även för dig. Inte bara på den sista dagen, utan här och nu. Vad som än händer dig vill han vara där, med dig. Han kanske inte suddar ut det onda, eller gör så att det svåra inte har hänt. Men vad det än är som har hänt i just ditt liv, så kan Jesus ta det i sin hand och förvandla det.

Det kommer alltid att han hänt. Den smärta och sorg du upplevde kommer du alltid att ha upplevt. Men om du låter känslorna finnas där tills de tar slut, om du tillåter dig att sörja färdigt, då behöver inte din svåra upplevelse vara ett handikapp för dig. Då kan du fortsätta att leva, även om det just då känns som om du vill dö, eller som om du redan är död.

”Jag är uppståndelsen och livet,” säger Jesus till dig idag. ”Den som tror på mig,” säger han, ”skall leva om han än dör.”

Och så frågar han dig samma sak som han frågade Marta:

”Tror du på detta?”

(Joh 11:18-27)