Tema: ”Det rätta, endast det rätta, skall vara din strävan.” (5 Mosebok 16:18-20)
Texter: 5 Mos 16:11–20; Ps 82:1–8; Rom 12:1–13; Luk 4:14–21
”Därför ber jag er, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst”. Så skriver Paulus i Romarbrevet, som vi nyss hörde. Det är gott och bra att fira gudstjänst tillsammans, att ha gemenskap och att be till Gud. Men vad är ett levande offer för någonting?
Av fortsättningen på episteltexten framgår det att det offer Paulus syftar på är handling. Att låta Gud förvandla våra tankar, så att vi tänker sant och rätt om oss själva och om varandra. Att tjäna varandra med alla de gåvor Gud har gett oss. Att älska varandra och att hjälpa varandra när vi behöver hjälp.
Den här veckan har vi besökt varandras bönesamlingar och gudstjänster. Har vi också pratat med varandra? Har vi delat våra tankar om Gud och om vår tro på Jesus? Har vi hjälpt varandra med sådant som vi har behövt hjälp med? Har vi älskat varandra?
Jag kan förstås bara svara för mig själv. Och jag är tvungen att erkänna att jag inte har gjort så mycket, av det jag nyss räknade upp. Jag skyller på att jag inte riktigt har haft tid till det. Men ärligt talat skulle jag ha kunnat göra mycket mer, om jag hade valt att prioritera det framför en del andra saker som jag har gjort under veckan.
Som väl är, är det inte kört, fastän den ekumeniska böneveckan snart är över. Vi kommer fortfarande att finnas här, sida vid sida, i Mellerud med omgivningar. Vi kommer fortfarande att kunna mötas, besöka varandras bönemöten och gudstjänster. Vi kommer fortfarande att kunna prata med varandra, dela våra tankar om Gud och om vår tro på Jesus. Vi kommer fortfarande att kunna hjälpa varandra med sådant som vi behöver hjälp med. Vi kan alltid börja på nytt med det som vi inte har varit så bra på hittills.
Och det är tack vare Jesus Kristus vi kan göra det. Tack vare honom har vi alltid möjlighet att be både Gud och varandra om förlåtelse, när vi misslyckas, och försöka en gång till. Och en gång till. Och en gång till.
När Jesus, i synagogan i Jerusalem, läste ur Jesajaboken, och sedan sa: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”, då var det en sensation, en revolution, någonting oerhört. Judarna hade väntat så länge på sin Messias, och plötsligt satt där en man som sa: ”Det är jag!”
De trodde inte på honom. De kunde inte tro på honom. Hur skulle de kunna tro att Jesus, som sa saker som de tyckte gick emot allt vad de hade lärt sig att tro på, var deras befriare?
På samma sätt kan det vara svårt för människor idag att tro på att Jesus är den de behöver, den som kan ge ett meningsfullt och innehållsrikt liv, den som kan ge frid, frid i hjärtat.
Men det finns ett sätt. Det finns någonting som skulle göra det mycket lättare för människor att börja tro på Jesus. Det finns en sak som mer än någonting annat skulle öppna människors hjärtan för Gud. Och det är, att vi som redan tror, börjar älska varandra.
Att älska varandra är inte samma sak som att acceptera och tolerera varandra. Att älska varandra är inte samma sak som att besöka varandras gudstjänster och bönesamlingar, att hälsa vänligt på varandra och prata väl om varandra.
Att älska någon är att betrakta den personen som bättre än en själv. Att prioritera den personen, och låta den personen få det bästa vi har, det mesta av vår tid, all vår uppmärksamhet.
Nu börjar det bli jobbigt, eller hur?
Hur ska vi kunna älska varandra så? Om vi mäter på det viset, klarar vi då ens av att älska våra allra närmaste?
Nej, det gör vi inte. Kanske glimtvis, lite då och då. Men inte helt och hållet. Och inte hela tiden.
Ändå, när Jesus ber för sina lärjungar och för alla dem som genom lärjungarna skulle komma till tro på honom, säger han att de ska bli ett, så som han och hans fader är ett, för att världen ska tro på att han är sänd av Gud. Och att vara ett, det är att älska någon på precis samma sätt som man älskar sig själv.
Jag säger inte att det är lätt att älska varandra på det viset. Jag säger inte att jag klarar att älska andra på det viset. Men om Jesus har sagt att det är vad han önskar, då önskar jag det också.
Därför skulle jag vilja att vi, när vi går härifrån ikväll, i våra hjärtan bär med oss en längtan efter att älska varandra, på det sätt som Jesus vill att vi ska älska varandra. Inte bara när vi har ekumenisk bönevecka. Inte bara vid vissa särskild tider och tillfällen. Utan hela tiden.
Låt oss nu be om rättvisa, barmhärtighet och enhet.