Tema: Jesus skapar tro
Text: Joh 4:39-42
Jesus mötte en samarisk kvinna vid Sykars brunn. De hade ett samtal, och Jesus sa till henne att han kunde ge henne livets vatten. Efter samtalet sprang kvinnan tillbaka till staden, och berättade för alla om Jesus. När hon förstod vem Jesus var ville hon omedelbart berätta om honom för andra.
Vi kanske också vill berätta för andra om Jesus, om vem han är och om vår tro på honom. Och det är jättebra! Den gåva som vi har fått räcker och blir över. Vi har råd att dela med oss av den.
Men det slutar inte när vi har berättat om Jesus. De människor som den samariska kvinnan pratade med, de följde med henne tillbaka, för att själva träffa Jesus. Och när de själva hade träffat honom, och pratat med honom, då fick de en egen tro på honom, en tro som inte byggde på någon annans erfarenheter.
Precis som den där kvinnan inte kände något behov av att behålla kunskapen om Jesus för sig själv kände hon inte heller något behov av att andra skulle fortsätta att tro genom henne. När hennes behov av att bli sedd och förstådd och älskad hade blivit fyllt, då ville hon dela med sig, så att andras behov också kunde bli tillfredsställda.
När jag funderade på om jag skulle bli präst, då tänkte jag att det fanns en frestelse i att vara den som vet, den som har kunskap, den som kan förmedla kunskap om Gud. Var det därför jag ville bli präst?
Jag kom fram till att det inte var därför, att det är viktigare för mig att dela med mig av min tro och mina kunskaper än att behålla dem för mig själv. Så att de människor jag möter kan bilda sig en egen uppfattning om Jesus, när de själva lär känna honom. Men frestelsen finns där, hela tiden.
Kanske är det så för dig också? Att du ibland känner att det känns skönt att vara den som har kunskap, den som vet och kan berätta för andra? Det behöver inte vara så, alla är inte som jag. Men om det är så, om du någon gång har känt dig frestad av möjligheten att fortsätta att vara den som vet, den som kan, då får du göra mig sällskap när vi nu ska be vår bön om förlåtelse, och be Gud förlåta dig, som jag ska be Gud förlåta mig. Och sen får vi tillsammans lämna över det till Gud, och ta emot förlåtelsen, som är total och villkorslös.